15-åriga Hope skriver pjäser och poetryslam som beskriver samfundens och barnens problem i hennes hemstad Kaoma i Zambia. Tillsammans med de andra medlemmarna i ungdomsrådet visar de upp pjäserna och poetryslamen till stadens barn och vuxna. Om vardagarna pluggar Hope på gymnasiet.
”Mitt namn är Hope och jag är femton år. Jag går på andra klass i gymnasiet. Mina syskon skrämde mig med att gymnasiets andra år skulle vara utmanande. Men jag är inte av samma åsikt. Jag tycker undervisningen är trevlig. Om mornarna vaknar jag kring tre fyra, studerar lite och gör hushållsarbeten. Jag går iväg till skolan ungefär klockan sju. Jag gillar också att spela fotboll. Mina bröder bjuder alltid med mig för att spela.
Jag verkar som ungdomsrådets sekreterare. Jag gick med i verksamheten för att jag ville jobba för att alla ungdomar skulle kunna drömma om stora saker och få vara sådana som de vill vara. Jag är bra på att skriva och därför skriver jag ofta manuskriptet till pjäserna där vi behandlar problem som barn och ungdomar möter. I ungdomsrådet lär vi oss om mänskliga rättigheter och friheter som varje människa är berättigad till. De rättigheterna kan inte berövas någon människa. Varenda en har rätt att till exempel gå i skolan och uttrycka sin åsikt. Vi är födda med de här rättigheterna, de flyter i vårt blod.
Barn och ungdomar borde känna till sina rättigheter. Vi i ungdomsråden vet vilka rättigheter finns och kan ge råd om någons rättigheter skymfas. Man kan vända sig till oss och vi hjälper. Ofta tänker man att det bara är de människor som är rika och välbärgade som är värdefulla. Men varendaste en är lika värdefull oberoende om man är till exempel rik, fattig eller funktionshindrad. Varenda en har rätt att göra vad man vill och vara sådan som man vill vara.
På ungdomsrådens möten förberedes föreställningar så som dramavisningar och poetryslam. På bröllop och fester uppträder vi ibland med dans-, drama eller komediföreställningar. Vi går också till evenemang för att diskutera och föra fram till exempel tjejers rätt till utbildning. I byar berövas tjejer ofta den här rättigheten. Förr sades det att tjejer borde stanna hemma, diska, laga mat och sköta yngre barn. Våra mammor fick ingen utbildning. Nuförtiden har saker ändrats och ändras fortfarande. Vi för fram att varje barn har rätt till utbildning oberoende av sitt kön.
Som stor skulle jag vilja bli ekonom. Men i Zambia kan man inte studera ekonomi, så jag borde åka utomlands. Det i sin tur beror på mina föräldrar. Om de inte har råd att betala för mina studier utomlands vill jag studera till journalist eller nyhetsuppläsare i Zambia.”
I Var modig -kortdokumentären berättar zambiska Hope och Samson, som är medlemmar i ungdomsrådet, om sätten med vilka de verkar mot diskriminering.