Dedans berättelse

Vem är du?

Jag heter Dedan Njeru, men på gatorna är jag känd under namnet Chakur. Jag är 24 år gammal. Jag är hemma från byn Sinai i Nairobi.

Vad gör du?

Som kamratledare i Undugu-organisationen är min främsta uppgift att besöka föreningar och följa med ungas vardagliga liv. På mitt område finns det 24 föreningar som grundats av unga, och dem besöker jag varje vecka. Mitt arbete är att uppmuntra gatuungdomar att sträva efter ett bättre liv och att tala med med.

Hur blev du kamratledare för ungdomar?

Före jag gick med i Undugu eller före jag hade hört om den, var jag med i en grupp vid namnet Southpoll i fem år. Jag brukade hänga där. Jag använde droger och tinner och rökte hasch. Då Undugu påbörjade sin verksamhet med gruppen, deltog jag i deras workshop eftersom jag var en av gruppens ledare. I workshopen lärde vi oss om drogmissbruk och hur det påverkar oss. Vi lärde oss också hur man kan vara en bra ledare och hur man bäst arbetar för att uppnå gemensamma mål. Då började vi arbeta tillsammans med Undugu. År 2010 fick jag delta i en tio-dagars workshop. I workshopen lärde jag mig mycket nytt, och efter det blev jag vald till kamratledare för unga.

Vad innebär ditt arbete?

Jag har varit kamratledare för unga sedan 2011, vilket innebär att jag har arbetat i fem år på Undugu. Det har varit en fin upplevelse, eftersom jag har fått möjlighet att träffa unga och bekanta mig med dem. Enligt organisationens modell tas unga med som en del av aktivitetsgrupper. Där följer jag dem och drar workshops tillsammans med dem. Jag har gjort det i fem år och bevittnat många lyckliga historier!

Jag talar med ungdomarna i grupper, men vi har också stärkande diskussioner på tu man hand. ”Lärare!”, säger de åt mig (eller på gatorna ”Odijo!”), ”jag håller på och gör det här och jag vill ha din hjälp med det här och det här.” Jag har sett hur mitt arbete har en verkan och det gör mig lycklig. Jag var själv en gång på gatan och försöker nu få andra bort från gatorna. Vi tar dem till skyddshemmet och instruerar dem vidare för att få hjälp. I dag har jag hjälpt två 12-åriga barn till skyddshemmet och till den hjälp de behöver.

Varje vecka besöker jag 24 föreningar som unga själva har grundat, ungefär fyra grupper dagligen. Jag har också alltid en plan redo för mitt besök. Exempelvis i dag försöker jag få föreningens identitetskort åt ungdomarna. Jag ska besöka en förening vid namn Utiende, där vi tar foton för ”Undugu-identitetsbevisen”.

Många unga har inte offentliga identitetskort. Jag har hjälpt dem i processen med att skaffa identitetsbevis och hjälpt dem att få de dokument som krävs för bevisen. Vi har också egna aktiviteter för ungdomarna, som fotbollsturneringar. Jag lär också ut olika slags färdigheter i livskunskap och stöder dem i deras studier.

Dessutom har jag bett ungdomarna att de håller ett öga på nya gatubarn och –unga som rör sig på gatan, och meddelar mig om dem, så att jag kan komma och föra dem till trygghet.

Gatubarnen arbetar också på vissa boendeområden med att samla sopor från människors hem. De betalar oss för att sortera och återvinna avfall. Först använde vi pengarna på droger. Vi slösade pengarna så där bara och då morgondagen kom, hade vi inget kvar.

Ibland har unga och barn mycket frågor. De frågar ibland om väldigt känsliga saker. På grund av det tänker jag ibland att jag borde gå tillbaka till skolan, för att kunna ge dem bättre svar.
Jag gör mitt bästa i att berätta för dem om motivering och om drogernas inverkan. De kan säga: ”jag har använt droger i 5 år och jag mår okej”. Då måste jag berätta åt dem om exempelvis skadeverkningar som hör ihop med att sniffa lim: psykiska problem och hallucinationer, som kan börja efter en lång tid. Man måste berätta om långvariga skadeverkningar åt unga, så att de förstår och lägger märke till dem.

När du har varit på gatan är det svårt att bli accepterad tillbaka till samhället. Jag har bett äldre personer att berätta sina historier för ungdomarna och barnen som är på gatorna på grund av familjeproblem. De här personerna har själva också varit gatubarn och de vill fungera som exempel på hur drogerna påverkar en, så att ungdomarna skulle komma bort från gatan och slippa av med droger.

Varför vill du vara kamratledare för unga?

Jag vill arbeta med unga eftersom jag en gång själv befann mig i samma situation. Jag sov ute och stal väskor. När jag träffar unga berättar jag för dem om mina egna upplevelser som exempel och får bra feedback av dem. Gumzo Wise, som jag skapat, innebär fri diskussion tillsammans med unga. En ung person kan prata och fråga om vad som helst. Under de här diskussionerna talar vi om aktivitet och driftighet, om hygien, om problem som hör ihop med brottslighet och många andra saker. Saker som påverkar på gatuungdomar.

Enligt mig är det bästa som finns att kunna hjälpa barn, då jag vet att de lever ett hårt liv på gatan. När jag räddar ett barn från gatan och följer med barnets liv under en tid, märker jag hur hon eller han integreras tillbaka i sitt hem, återvänder till sin familj och ler igen. Det är fint.

Vad gör du på din fritid? Vad tycker du om?

På min fritid tycker jag om att fotografera och leka med barn.
Jag tycker också om att se på djurdokumentärer. Jag tycker om djur och hemma har jag grisar. Jag tycker också om att träffa nya vänner, om att resa och om att dela nya idéer.

Jag tycker om att lyssna på musik och speciellt på roots-musik. Det är reggae. Så tycker jag också om att dansa traditionella danser. Jag tycker det är roligt att se på människor som dansar och uppträder. I min grupp Vicco gör vi teater tillsammans med unga. Jag tycker om att regissera teater. Förra veckan förverkligade vi ett forumteater-jippo, där vi uppträdde med olika korta stycken ur en pjäs som ökade på människors kunskap om mänskliga rättigheter. Vi lär också barnen varje lördag hur man tvättar sina händer och om hygien i allmänhet. De här är alla mina favoritsysselsättningar.

Jag har också en frisörsalong där jag gör flätor och dreadlocks. På frisörsalongens sida arbetar jag nu för tiden med ungdomar. Om en gatuungdom vill lära sig att göra frisyrer och fixa hår kan personen komma på besök och vi lär dem. Just nu har jag fyra ungdomar som arbetar på frisörsalongen. Jag tycker att det är fint, för då har de något annat att göra än att bara sitta någonstans.