SKOLAN

Barnen López - Maria, Manuel och Ricardo - hade före Mitch lång väg till skolan i utkanten av Posoltega. Skolan låg vid floden, och då regnen började steg vattenståndet flera meter.

Skolan och dess förnödenheter förstördes totalt. Nu är skolvägen kortare - från ena ändan av flyktinglägret till den andra. Det finns två "klassrum" med materiel som har rafsats ihop här och där - pulpeter, bord och en gammal svart tavla.

Nicaragua har skolplikt. Alla har skoluniformer. Föräldrarna måste köpa alla förnödenheter och läroböcker. De fattigaste familjerna har i själva verket inte råd att låta barnen gå i skola. Barnen är många och de går i skola i skift, kl. 8-12 eller 12.30-17.30. Läsåret löper från mars till december.

Nicaragua har ett sexårigt lågstadium och ett treårigt högstadium. Efter detta kan man avlägga motsvarigheten till studentexamen. Ytterligare utbildning kan man få på ett statligt - eller, om man har råd - ett privat universitet. Under de senaste åren har ett antal yrkeshögskolor inrättats med möjlighet att studera bl.a. informationsteknik och turism. Kroppsarbete lär man sig fortfarande för det mesta som lärling hos mer erfarna på snickerier, syateljéer o.dyl.

Skolämnena är modersmålet, matematik, medborgarkunskap, gymnastik och naturvetenskap. Engelska och franska lärs som främmande språk. Några organiserade skolmåltider finns det inte. Barnen har matsäck med sig.

En stor del av de nicaraguanska lärarna, särskilt på landsorten, har gymnasiet som bakgrund. Till lärare studerar man vid en tvåårig normalskola, som ger kompetens för undervisning i grundskolan. På lärarutbildningslinjen vid ett universitet kan man på tre år kvalificera sig som gymnasielärare. Lärarna står direkt på undervisningsministeriets lönelistor och förtjänar totalt under 1000 córdoba (500 mark) i månaden, vilket är bättre än en hembiträdeslön men sämre än en cigarrullarlön